Besök i det (f.d.) franskt koloniala

Idag stod ett besök till Franska institutet på det officiella schemat för gruppen - vilket visade sig vara det snyggaste huset i stan, även med den snyggaste takutsikten i stan. Själv saknade jag kamera, men ni får föreställa er ett härligt gammalt gult franskt hus, med högt i tak och en charmant innegård, där en kopp kaffe kan avnjutas (om man inte har för höga krav på styrka). Vi fick en kort föreläsning om  lite religion, och fick titta på vackra religösa texter på tamil från 1700-talet, nedtecknade på palmblad. De fanns i det mest väldoftande arkivet på denna jord. Citrongräs är tydligen bra för bevarandet av texterna, och det kändes som att gå runt i en halstablett!

Förutom allt detta finns det ett bibliotek som definitivt har bästa biblioteksutsikten i stan: strandpromenaden och havet. Där ska jag (Bella) och Maja försöka sitta så myket vi kan och skriva om unga kvinnor med funktionshinder, nu när vi nu genomfört alla intervjuer. Lite okynnesläsning av fantastiska tidskrifter gällande genus i India kanske hinns med också.

En hel del tid har spenderats med att vandra bland byggnaderna i centrala staden, vilka är rester/starkt präglade av den franska kolonialismen. Det är lätt att bli påmind om sin egen vithe här. De franskare delarna hör till de mer romantiska och vackra, bla är strandpromenaden väldigt trevlig och i dess närhet finns de finare/dyrare ”franska” restaurangerna. Många av oss har spenderat en hel del tid på Suffren street – i en klädaffär med indiska kläder, anpassade (?) för lite mer västerländska smaker. Som en ytterligare påminnelse om hur staden fungerat/fungerar - den finare franska stadsdelen heter just White Town. Och ja, det beror på att det bara bodde vita människor där.

Nedan är bilder från Suffren Street + en rolig hatt!

 

 

Ikväll ska några av oss ta oss iväg för resans första biobesök, enligt vår guide Nikhil är det en  läskig film som ska utspela sig i Pondicherry. Allt är på tamil och det ska tydligen vara en faslig massa dialog, men det avskräcker inte oss! /Bella

All is negotiable

Text written when waiting for car from Pondicherry to Chennai Airport.
Now I am home in Goteborg again, back in the grinder.
Thanx everyone, it was really a great trip.

So. The short trip India introduction is soon over. Im waiting for the car for the airport. The hotell plays Huey Lewis and the news and outside the ocean crashes onto the sea border. 
The week has been dense with trips, meetings, student work, food, late nights and traffic. Even on slow days due to sudden changes of plans like a strike, a late announced holiday and weather the amount of impressions have been tremendious. 
Overwealming?
No, but intense. 
And beautiful. 

The colonial grid city plan and architecture gives a perculiar backdrop to the indian elastic flow. On one hand there is the Riviera style boardwalk on the coastline with ocean view and the statue of Gandhi, on the other is the two blocks away gritty of two wheelers, food stands, thousands of small shops, markets, beggars, trash and tempels. 
The streets have french names and the tourists enjoy the colonial heritage, shop in boutiques, eat steak (perhaps holy roadkill?) at Le Orient and sip mocca latte at le Café. 

At Auroville the Mother rules and access to the golden globe has to be booked in advance. Nice tour and meeting with some Aurovillians. 
Tho I cant shake the thought it feels like an all-inclusive all year summer camp for the spiritually seaking western upper class. Maybe if I spent more time there it be different. 
On the other side of town, behind the airport, is the Gypsi-community. 
Again another world. 
Hunters living of the poor land and NGOs. 
A design-students project revolving around play the spirit of play  is forming and the first workshops have opened for new possible ways to explore learning thru play. 
I am looking forward to see where it goes. 

For me personally, this has been a great experience, and the support system of teachers, students, Pondicherry University and locals has been extraordinary. 
I really want to thank you all, it has been super duper fine!

-------------------------------------------------

Pieces from notebook:

In cab, trying to find adress to guest house. 
Hot like hell. 

We stopped on the road, had chai and pissed on the garbage dump by the dogs. 

Thrash everywhere. 

Evening.
Dinner. 
The chilli kisses my tounge but kicks my ass. 

At KBS we have coffee with tons of sugar. We need it. 

Traffic. 
Is. 
Insane. 

7% of population part of the formal economy. 

The waves drag me, along the sea bed. 
The sand. 
Its power overwealming. It pulls me. 
Back out. 

Close my eyes
I am forever lost. 



About design thinking:
When your eyes gets to reach the horizon, where the vision is blurred, everything becomes possible. That is where it happens.

It is all slower and more intense at the same time. 

Culture consumtion. 

Global cynism





I am forced to see myself

-—--------------------------------------------------

//Mattias Gunnarsson

Karthikai Deepam

Karthikai Deepam

I går eftermiddag åkte vi iväg till Thiruvannamalai för att delta i det centrala elementet i Karthikai Deepam, en högtid som firas vid fullmåne i månaden Karttikai: att gå runt (Giri Pradakshina) berget Annamali Hil. Helgen firas över hela Indien, men speciellt i södra Indien och alldeles speciellt i Thiruvannamalai där Lord Shiva enligt legenden manifesterade sig som en gigantisk eldstod på toppen av ett berg som enligt vår karta heter Annamalai Hill, men också kallas Arunagiri, Arunachalam, Arunai, Sonagiri eller Sonachalam,

Det finns två huvudsakliga legender som förklarar varför han manifesterande sig som eldstod på berget. Enligt den vanligaste var Vishnu och Brhama där och trätte om vem av dem som var mäktigast. Då kom Shiva, förvandlade sig till en gigantisk eldpelare och sa att om någon av dem kunde ta sig till toppen eller botten av eldstoden skulle han bli betraktad som den mäktigaste. Vishnu satte av neråt men insåg efter ett tag att det var lönlöst och återvände och erkände sig besegrad. Brahman satte av uppåt. Efter ett tag mötte han ett blomblad som föll nedåt. På en fråga från Brahma sa bladet att det varit på väg i 30 000 år. Brahma vände då ner och ljög för Shiva att han varit på toppen och sa som bevis att han varit på toppen sett att där låg Thazhambublommer. Shiva genomskådade honom dock och sa att som straff skulle det aldrig byggas några tempel till hans ära på jorden. Vilket i princip har visat sig sant.  

När vi kom närmare Thiruvannamalai visade det sig att vår buss inte kunde komma speciellt nära det tempel där själva rundvandringen börjar.  Något vi borde ha kunnat räkna ut då det förväntades mellan 700 000 och 1 miljon Pradakshina-deltagare denna dag. Rundvandringen är 16 km, men vi fick gå ytterligare ca 3 km innan vi ens kom fram dit. Så vi var på väg mot templet när man tände den gigantiska gee-lampan på toppen kl. 18.00. I den brinner enligt en källa 500 gallon (ca 2 300 liter) av gee över de 10 dagar högtiden varar.

Fram till templet är det OK att ha skor på, sedan är det barfota som gäller (om man vill få de ”heliga effekterna” av vandringen). Om man ”på rätt sätt” och med ”rätt attityd” (Pradakhina) genomför vandringen får man lycka i denna världen, lycka i himmelen, och stor själv-insikt (jnana). Med ”lite tur” sägs man t o m kunna uppnå befrielse (moksha).

Vad vi som åtminstone gick barfota fick ut av det, förutom en intressant erfarenhet och ömma fötter, skall jag inte spekulera i. Men den som lever får väl se (eller så är det kanske när man dör man får se).

Efter dryga sex timmars vandring kunde vi i alla fall påbörja återresan till Pondicherry.

 På väg från bussen

 På väg till templet på en av många infarts./ingångs vägar

 Gee-lampan är just tänd

 Några av våra medvandrare på pilgrimsstigen utanför templet

 Ytterligare några

Och: en sista väntan på bussen med trötta fötter

Göteborg, 10° och gråmulet

Tusen tack för två fantastiskt lärorika, roliga och annorlunda veckor i Pondicherry! Ni är bäst! Men allt roligt har ett slut och nu är jag hemma igen utan några missöden men med många flygplansbyten. Missade tyvärr Auroville med sina glappande ideal. Kanske bäst så.  Jag känner igen retoriken från 70-talet och då liksom nu fanns det ett stort avstånd mellan hur det borde vara och hur det faktiskt var. Det är lätt plågsamt att bli påmind om hur svårt det är att leva som man lär. Kanske ges en ny chans till andlig resning, jämlikhet och fred på jorden under fullmånespromenaden. För bästa resultat glöm ej skavsårsplåster, vattenflaska och nödmat. Synd att mina världsliga plikter förmenar mig denna upplevelse. Många avundsjuka hälsningar från Ing-Marie

   Åke och Ing-Marie på vrålåket

Auroville och Aurovillianerna

"Auroville" är ett namn som ständigt återkommer här i trakterna kring Pondicherry, på restauranger, affärer och taxibilar. Idag gav vi oss ut på en tur för att titta på ursprunget till denna populära affärslogga.

Auroville kan beskrivas på många sätt: som ett andligt kollektiv, en by, eller kanske som ett socialt experiment. Rent fysiskt är det en plats runt en mil utanför Pondicherry. Denna plats, eller kollektiv,  grundades av en fransk kvinna som kallas The Mother i slutet av 60-talet. The Mother hade tidigare i sitt liv träffat den indiske filosofen Sri Aurobindo och tagit djupt intryck av honom. Auroville sägs vara grundat och styrt enligt Aurobindos filosofi, som handlar om att varje människa bör försöka närma sig det "gudomliga medvetandet" på ett eller annat valfritt sätt. Ledordet är att religion förminskar människors potential, medan andlighet får den att växa.

Idag bor runt 2500 människor ifrån hela världen i Auroville, varav ungefär hälften är indier. Platsen har t.o.m. officiellt blivit erkänd som internationell mark av den indiska staten. "Auroville tillhör ingen särskild - det tillhör hela mänskligheten" är en slogan som upprepas ofta. "Här är allt arbete värt lika mycket, vad det än är", är en annan. Där finns skolor, industrier, odlingar, affärer, och kaféer. I Aurovilles center tornar Matri Mandir upp sig - ett golfbolls-format tempel avsett att vara en plats för frid och kontemplation.

Under vår rundtur med en Schweizisk guide boendes i Auroville blev vi medtagna till något som kallades Unity Pavillion, en mötesplats för fred, två små textilindustrier baserade på etiska principer, och en farm där allt odlades helt organiskt. Allting var jättefint, välskött, etiskt, organiskt, andligt, och fridfullt. Men trots alla fina adjektiv var det ändå något som genom hela rundturen stack i ögonen. Trots alla ord om jämlikhet och enhet så var det uppenbart att soparna, diskarna och alla de som stod i solen och hackade i den torra röda jorden var fattiga indier. Företagarna som presenterade sina visionära idéer var det inte.

Jag tror att Aurovillianerna, som de boende i Auroville kallar sig, gör sitt bästa för att leva upp till sina ideal. Men inte ens på ett ställe som sätter principer om mänsklighetens enhet som första prioritering verkar det okomplicerat att helt och fullt radera ut gamla invanda roller och principer. Aurovillianerna själva säger att Auroville speglar samhället och dess kollektiva själ, och det stämmer kanske. På vissa sätt lyckas vi då och då med att göra världen en smula bättre, på andra sätt har vi fortfarande lång väg att gå vad gäller jämlikhet och rättvisa.

/Elin

Att vara i värmen och försöka förstå något om havet

Det är naturligtvis inte oproblematiskt att befinna sig i Indien som Europé, men det är spännande.
Det tillkommer ett perspektiv på den egna tillvaron som varit lösare i konturerna.

Just nu sitter vi, en liten grupp, i soffhörnan där wifi kan fungera en stund på vårt Guest House.

Jag har just cyklat en stund på campus. En liten låg cykel med varierande broms o vänstertrafik.
Det är väldigt stort med mycket natur emellan öar av institutioner. Den råa asiatiska betongarkitekturen dyker upp emellanåt, annars är det klara färger och lite industriellt 80-tal över det hela.

Idag skulle vi åkt till studenternas plats för arbete, men en strejk stoppar trafiken.
Vi gör annat.
Jag tänker bada i havet.
Den Bengaliska viken. Det kraftfulla.

Oceanhavet.

//Mattias