LIR i Pondicherry 2013: Karthikai Deepam

Karthikai Deepam

I går eftermiddag åkte vi iväg till Thiruvannamalai för att delta i det centrala elementet i Karthikai Deepam, en högtid som firas vid fullmåne i månaden Karttikai: att gå runt (Giri Pradakshina) berget Annamali Hil. Helgen firas över hela Indien, men speciellt i södra Indien och alldeles speciellt i Thiruvannamalai där Lord Shiva enligt legenden manifesterade sig som en gigantisk eldstod på toppen av ett berg som enligt vår karta heter Annamalai Hill, men också kallas Arunagiri, Arunachalam, Arunai, Sonagiri eller Sonachalam,

Det finns två huvudsakliga legender som förklarar varför han manifesterande sig som eldstod på berget. Enligt den vanligaste var Vishnu och Brhama där och trätte om vem av dem som var mäktigast. Då kom Shiva, förvandlade sig till en gigantisk eldpelare och sa att om någon av dem kunde ta sig till toppen eller botten av eldstoden skulle han bli betraktad som den mäktigaste. Vishnu satte av neråt men insåg efter ett tag att det var lönlöst och återvände och erkände sig besegrad. Brahman satte av uppåt. Efter ett tag mötte han ett blomblad som föll nedåt. På en fråga från Brahma sa bladet att det varit på väg i 30 000 år. Brahma vände då ner och ljög för Shiva att han varit på toppen och sa som bevis att han varit på toppen sett att där låg Thazhambublommer. Shiva genomskådade honom dock och sa att som straff skulle det aldrig byggas några tempel till hans ära på jorden. Vilket i princip har visat sig sant.

När vi kom närmare Thiruvannamalai visade det sig att vår buss inte kunde komma speciellt nära det tempel där själva rundvandringen börjar. Något vi borde ha kunnat räkna ut då det förväntades mellan 700 000 och 1 miljon Pradakshina-deltagare denna dag. Rundvandringen är 16 km, men vi fick gå ytterligare ca 3 km innan vi ens kom fram dit. Så vi var på väg mot templet när man tände den gigantiska gee-lampan på toppen kl. 18.00. I den brinner enligt en källa 500 gallon (ca 2 300 liter) av gee över de 10 dagar högtiden varar.

Fram till templet är det OK att ha skor på, sedan är det barfota som gäller (om man vill få de ”heliga effekterna” av vandringen). Om man ”på rätt sätt” och med ”rätt attityd” (Pradakhina) genomför vandringen får man lycka i denna världen, lycka i himmelen, och stor själv-insikt (jnana). Med ”lite tur” sägs man t o m kunna uppnå befrielse (moksha).

Vad vi som åtminstone gick barfota fick ut av det, förutom en intressant erfarenhet och ömma fötter, skall jag inte spekulera i. Men den som lever får väl se (eller så är det kanske när man dör man får se).

Efter dryga sex timmars vandring kunde vi i alla fall påbörja återresan till Pondicherry.