Besök i det (f.d.) franskt koloniala

Idag stod ett besök till Franska institutet på det officiella schemat för gruppen - vilket visade sig vara det snyggaste huset i stan, även med den snyggaste takutsikten i stan. Själv saknade jag kamera, men ni får föreställa er ett härligt gammalt gult franskt hus, med högt i tak och en charmant innegård, där en kopp kaffe kan avnjutas (om man inte har för höga krav på styrka). Vi fick en kort föreläsning om  lite religion, och fick titta på vackra religösa texter på tamil från 1700-talet, nedtecknade på palmblad. De fanns i det mest väldoftande arkivet på denna jord. Citrongräs är tydligen bra för bevarandet av texterna, och det kändes som att gå runt i en halstablett!

Förutom allt detta finns det ett bibliotek som definitivt har bästa biblioteksutsikten i stan: strandpromenaden och havet. Där ska jag (Bella) och Maja försöka sitta så myket vi kan och skriva om unga kvinnor med funktionshinder, nu när vi nu genomfört alla intervjuer. Lite okynnesläsning av fantastiska tidskrifter gällande genus i India kanske hinns med också.

En hel del tid har spenderats med att vandra bland byggnaderna i centrala staden, vilka är rester/starkt präglade av den franska kolonialismen. Det är lätt att bli påmind om sin egen vithe här. De franskare delarna hör till de mer romantiska och vackra, bla är strandpromenaden väldigt trevlig och i dess närhet finns de finare/dyrare ”franska” restaurangerna. Många av oss har spenderat en hel del tid på Suffren street – i en klädaffär med indiska kläder, anpassade (?) för lite mer västerländska smaker. Som en ytterligare påminnelse om hur staden fungerat/fungerar - den finare franska stadsdelen heter just White Town. Och ja, det beror på att det bara bodde vita människor där.

Nedan är bilder från Suffren Street + en rolig hatt!

 

 

Ikväll ska några av oss ta oss iväg för resans första biobesök, enligt vår guide Nikhil är det en  läskig film som ska utspela sig i Pondicherry. Allt är på tamil och det ska tydligen vara en faslig massa dialog, men det avskräcker inte oss! /Bella

All is negotiable

Text written when waiting for car from Pondicherry to Chennai Airport.
Now I am home in Goteborg again, back in the grinder.
Thanx everyone, it was really a great trip.

So. The short trip India introduction is soon over. Im waiting for the car for the airport. The hotell plays Huey Lewis and the news and outside the ocean crashes onto the sea border. 
The week has been dense with trips, meetings, student work, food, late nights and traffic. Even on slow days due to sudden changes of plans like a strike, a late announced holiday and weather the amount of impressions have been tremendious. 
Overwealming?
No, but intense. 
And beautiful. 

The colonial grid city plan and architecture gives a perculiar backdrop to the indian elastic flow. On one hand there is the Riviera style boardwalk on the coastline with ocean view and the statue of Gandhi, on the other is the two blocks away gritty of two wheelers, food stands, thousands of small shops, markets, beggars, trash and tempels. 
The streets have french names and the tourists enjoy the colonial heritage, shop in boutiques, eat steak (perhaps holy roadkill?) at Le Orient and sip mocca latte at le Café. 

At Auroville the Mother rules and access to the golden globe has to be booked in advance. Nice tour and meeting with some Aurovillians. 
Tho I cant shake the thought it feels like an all-inclusive all year summer camp for the spiritually seaking western upper class. Maybe if I spent more time there it be different. 
On the other side of town, behind the airport, is the Gypsi-community. 
Again another world. 
Hunters living of the poor land and NGOs. 
A design-students project revolving around play the spirit of play  is forming and the first workshops have opened for new possible ways to explore learning thru play. 
I am looking forward to see where it goes. 

For me personally, this has been a great experience, and the support system of teachers, students, Pondicherry University and locals has been extraordinary. 
I really want to thank you all, it has been super duper fine!

-------------------------------------------------

Pieces from notebook:

In cab, trying to find adress to guest house. 
Hot like hell. 

We stopped on the road, had chai and pissed on the garbage dump by the dogs. 

Thrash everywhere. 

Evening.
Dinner. 
The chilli kisses my tounge but kicks my ass. 

At KBS we have coffee with tons of sugar. We need it. 

Traffic. 
Is. 
Insane. 

7% of population part of the formal economy. 

The waves drag me, along the sea bed. 
The sand. 
Its power overwealming. It pulls me. 
Back out. 

Close my eyes
I am forever lost. 



About design thinking:
When your eyes gets to reach the horizon, where the vision is blurred, everything becomes possible. That is where it happens.

It is all slower and more intense at the same time. 

Culture consumtion. 

Global cynism





I am forced to see myself

-—--------------------------------------------------

//Mattias Gunnarsson

Karthikai Deepam

Karthikai Deepam

I går eftermiddag åkte vi iväg till Thiruvannamalai för att delta i det centrala elementet i Karthikai Deepam, en högtid som firas vid fullmåne i månaden Karttikai: att gå runt (Giri Pradakshina) berget Annamali Hil. Helgen firas över hela Indien, men speciellt i södra Indien och alldeles speciellt i Thiruvannamalai där Lord Shiva enligt legenden manifesterade sig som en gigantisk eldstod på toppen av ett berg som enligt vår karta heter Annamalai Hill, men också kallas Arunagiri, Arunachalam, Arunai, Sonagiri eller Sonachalam,

Det finns två huvudsakliga legender som förklarar varför han manifesterande sig som eldstod på berget. Enligt den vanligaste var Vishnu och Brhama där och trätte om vem av dem som var mäktigast. Då kom Shiva, förvandlade sig till en gigantisk eldpelare och sa att om någon av dem kunde ta sig till toppen eller botten av eldstoden skulle han bli betraktad som den mäktigaste. Vishnu satte av neråt men insåg efter ett tag att det var lönlöst och återvände och erkände sig besegrad. Brahman satte av uppåt. Efter ett tag mötte han ett blomblad som föll nedåt. På en fråga från Brahma sa bladet att det varit på väg i 30 000 år. Brahma vände då ner och ljög för Shiva att han varit på toppen och sa som bevis att han varit på toppen sett att där låg Thazhambublommer. Shiva genomskådade honom dock och sa att som straff skulle det aldrig byggas några tempel till hans ära på jorden. Vilket i princip har visat sig sant.  

När vi kom närmare Thiruvannamalai visade det sig att vår buss inte kunde komma speciellt nära det tempel där själva rundvandringen börjar.  Något vi borde ha kunnat räkna ut då det förväntades mellan 700 000 och 1 miljon Pradakshina-deltagare denna dag. Rundvandringen är 16 km, men vi fick gå ytterligare ca 3 km innan vi ens kom fram dit. Så vi var på väg mot templet när man tände den gigantiska gee-lampan på toppen kl. 18.00. I den brinner enligt en källa 500 gallon (ca 2 300 liter) av gee över de 10 dagar högtiden varar.

Fram till templet är det OK att ha skor på, sedan är det barfota som gäller (om man vill få de ”heliga effekterna” av vandringen). Om man ”på rätt sätt” och med ”rätt attityd” (Pradakhina) genomför vandringen får man lycka i denna världen, lycka i himmelen, och stor själv-insikt (jnana). Med ”lite tur” sägs man t o m kunna uppnå befrielse (moksha).

Vad vi som åtminstone gick barfota fick ut av det, förutom en intressant erfarenhet och ömma fötter, skall jag inte spekulera i. Men den som lever får väl se (eller så är det kanske när man dör man får se).

Efter dryga sex timmars vandring kunde vi i alla fall påbörja återresan till Pondicherry.

 På väg från bussen

 På väg till templet på en av många infarts./ingångs vägar

 Gee-lampan är just tänd

 Några av våra medvandrare på pilgrimsstigen utanför templet

 Ytterligare några

Och: en sista väntan på bussen med trötta fötter

Göteborg, 10° och gråmulet

Tusen tack för två fantastiskt lärorika, roliga och annorlunda veckor i Pondicherry! Ni är bäst! Men allt roligt har ett slut och nu är jag hemma igen utan några missöden men med många flygplansbyten. Missade tyvärr Auroville med sina glappande ideal. Kanske bäst så.  Jag känner igen retoriken från 70-talet och då liksom nu fanns det ett stort avstånd mellan hur det borde vara och hur det faktiskt var. Det är lätt plågsamt att bli påmind om hur svårt det är att leva som man lär. Kanske ges en ny chans till andlig resning, jämlikhet och fred på jorden under fullmånespromenaden. För bästa resultat glöm ej skavsårsplåster, vattenflaska och nödmat. Synd att mina världsliga plikter förmenar mig denna upplevelse. Många avundsjuka hälsningar från Ing-Marie

   Åke och Ing-Marie på vrålåket

Auroville och Aurovillianerna

"Auroville" är ett namn som ständigt återkommer här i trakterna kring Pondicherry, på restauranger, affärer och taxibilar. Idag gav vi oss ut på en tur för att titta på ursprunget till denna populära affärslogga.

Auroville kan beskrivas på många sätt: som ett andligt kollektiv, en by, eller kanske som ett socialt experiment. Rent fysiskt är det en plats runt en mil utanför Pondicherry. Denna plats, eller kollektiv,  grundades av en fransk kvinna som kallas The Mother i slutet av 60-talet. The Mother hade tidigare i sitt liv träffat den indiske filosofen Sri Aurobindo och tagit djupt intryck av honom. Auroville sägs vara grundat och styrt enligt Aurobindos filosofi, som handlar om att varje människa bör försöka närma sig det "gudomliga medvetandet" på ett eller annat valfritt sätt. Ledordet är att religion förminskar människors potential, medan andlighet får den att växa.

Idag bor runt 2500 människor ifrån hela världen i Auroville, varav ungefär hälften är indier. Platsen har t.o.m. officiellt blivit erkänd som internationell mark av den indiska staten. "Auroville tillhör ingen särskild - det tillhör hela mänskligheten" är en slogan som upprepas ofta. "Här är allt arbete värt lika mycket, vad det än är", är en annan. Där finns skolor, industrier, odlingar, affärer, och kaféer. I Aurovilles center tornar Matri Mandir upp sig - ett golfbolls-format tempel avsett att vara en plats för frid och kontemplation.

Under vår rundtur med en Schweizisk guide boendes i Auroville blev vi medtagna till något som kallades Unity Pavillion, en mötesplats för fred, två små textilindustrier baserade på etiska principer, och en farm där allt odlades helt organiskt. Allting var jättefint, välskött, etiskt, organiskt, andligt, och fridfullt. Men trots alla fina adjektiv var det ändå något som genom hela rundturen stack i ögonen. Trots alla ord om jämlikhet och enhet så var det uppenbart att soparna, diskarna och alla de som stod i solen och hackade i den torra röda jorden var fattiga indier. Företagarna som presenterade sina visionära idéer var det inte.

Jag tror att Aurovillianerna, som de boende i Auroville kallar sig, gör sitt bästa för att leva upp till sina ideal. Men inte ens på ett ställe som sätter principer om mänsklighetens enhet som första prioritering verkar det okomplicerat att helt och fullt radera ut gamla invanda roller och principer. Aurovillianerna själva säger att Auroville speglar samhället och dess kollektiva själ, och det stämmer kanske. På vissa sätt lyckas vi då och då med att göra världen en smula bättre, på andra sätt har vi fortfarande lång väg att gå vad gäller jämlikhet och rättvisa.

/Elin

Att vara i värmen och försöka förstå något om havet

Det är naturligtvis inte oproblematiskt att befinna sig i Indien som Europé, men det är spännande.
Det tillkommer ett perspektiv på den egna tillvaron som varit lösare i konturerna.

Just nu sitter vi, en liten grupp, i soffhörnan där wifi kan fungera en stund på vårt Guest House.

Jag har just cyklat en stund på campus. En liten låg cykel med varierande broms o vänstertrafik.
Det är väldigt stort med mycket natur emellan öar av institutioner. Den råa asiatiska betongarkitekturen dyker upp emellanåt, annars är det klara färger och lite industriellt 80-tal över det hela.

Idag skulle vi åkt till studenternas plats för arbete, men en strejk stoppar trafiken.
Vi gör annat.
Jag tänker bada i havet.
Den Bengaliska viken. Det kraftfulla.

Oceanhavet.

//Mattias

It is a new Mandala drawing on my step...

After breakfast at Pondecherry University guest house.....
Students are reading, working on their projects or perhaps taking a rest. It is unusually quiet and silent. Why? The reason is a strike in the region affecting all transportation because of a common wealth meeting in Colombo Sri Lanka. The government of Sri Lanka is accused of violation of human rights and the strike is a manifestation to support and highlight human rights issues.

The strike also effects the LIR programme as there is no transportation but nobody is complaining. The schedule is tight and a day off gives space for other activities such as blogging, catching up with work, swimming in the ocean or simply contemplating about life in India./Ing-Marie 

Starting the field work

On Friday, together with NGO called Samugam four of us went to visit the Gypsy Community they are working with. Gypsy people in India are considered dalits - “untouchables” by other castes. Traditionally they are a hunting tribe, but their existence in modern world became really hard. By the law they aren’t really allowed to hunt anymore and they hardly get by with their day to day lives.This particular community in Pondicherry has settled right next to Pondicherry’s garbage dump and the people have been living for year by scavenging the often hazardous waste. Since Samugan started working with them the conditions of their living slowly improve. They managed to convince the state to change the trash dumping site, so that the people are forced to start looking for different sources of food and materials. They encourage people to work, by making handicrafts and selling them at the beach side in Pondicherry. They also have temporary volunteers on the site that work with the community and especially children.

The state of things as we saw it is already much better condition to what it was but still is considered very very bad. Samugan build a school for the children, which provide only very basic education and usually children don’t continue it when they have to move to a state school. They parent's send them to the community school mainly because of free meals they get, which can fee a whole family. There is also a creche for the younger children, which is supposed to encourage them to learn and prepare for the school.

Community School

 

The green space we're looking at is the garbage dump

One group working with this community - Mikaela and Martin - will do their observations, focusing on the access of the children to the education. The other group - Dawn and Marta - will investigate at children's play, run some creative workshops with the children and design play solutions for playing in the outdoor space.



/Dawn & Marta

Krutrök och indisk administration

Nu är det en vecka sedan vi lämnade Sverige och den (åtminstone i Göteborgstrakten) uteblivna höstorkanen. Dagarna här i Indien har varit otroligt intensiva och händelserika, men alla verkar vara vid gott mod och i full gång med sina projekt.

 Vi fick en spektakulär start i Delhi, där firandet av högtiden Diwali just satt igång samma dag som vi anlände. Favoritsysselsättningen för många yngre indier (samt även en del äldre herrar) på Diwali afton är att tända på så många smällare och raketer som möjligt på kortast möjliga tid – gärna också mitt i gatan. En sådan tillsynes lugn sysselsättning som att gå ut och äta på kvällen förvandlades därmed till en upplevelse av att befinna sig mitt i en krigszon, med höga smällar och krutrök överallt. (Morgonen därpå rapporterades i media att luften i Delhi blivit så förorenad till följd av alla smällare att den överskridit alla slags gränser för vad som är hälsosamt och tillåtet.)

I Delhi blev det även en del rundvandringar under dagarna, vilket var trevligt. Möjligtvis var konststycket att valla en grupp på tjugo genom Old Delhis trånga, slingrande, överfulla gränder något nervöst för en av reseledarna (läs: undertecknad).

När vi i måndags kväll anlände till Pondicherry University fick vi ett strålande mottagande av koordinatorerna som hjälpt oss sätta ihop ett program här nere. Study India Program, som institutionen heter som vi samarbetar med, hade fyllt våra rum med allt ifrån fruktkorgar och vattenkokare till luftrenare. Vidare var det inte bara rummen de fyllt till max, även vårt program var så uppbokat med aktiviteter att det knappt fanns något utrymme kvar åt studenternas huvudsakliga uppgift på sin resa – fältstudier. Detta kunde dock snart redas ut och nu har vi ett riktigt bra program som väntar oss. Hittills har vi fått tre föreläsningar kring indisk ekonomi, kvinnors situation samt Sydindiska tempel. Det har även blivit en del nätverkande och kontaktskapande, då alla har varit måna om att komma igång med sina projekt.

Emellan varven på universitetet har vi även hunnit med praktiska saker som att åka ner till stan och skaffa sim-kort och internetuppkoppling ifrån det lokala Vodafone kontoret. Det sistnämnda kan låta som en banalitet men det var det INTE. Tänk er tjugo svenskar som strömmar in i en liten telefon butik och skall beställa sim-kort. För det första kan svenskarna knappt förstå den runda tamilska accenten som läggs på säljarnas engelska; för det andra kan inte säljarna förstå vad som är för-och efternamn av de okända svenska namnen. Svenskarna kan inte förstå att ”five minutes” kan betyda i princip en evighet, och blir irriterade. Klockan var halv elva på kvällen när säljarna låste sitt kontor.     

Saker som i Sverige är en bagatell kan ibland förvandlas till väldigt stora saker i Indien. Den negativa sidan av detta är just exempel som vår sim-korts utflykt. Pappersexcersis och långsam administration förvandlar en tillsynes enkel sak till en lång plågsam process. Den bättre sidan av saken är att, vid samma utflykt dök en elefant oväntat upp runt hörnet av Vodafone affären, något man knappast aldrig får uppleva när man strosar på Avenyn.

I morgon packar vi in oss i vår lilla buss och åker på vår första utflykt. då bär det av till Mahabalipuram. Vi får se vad som väntar där.

/Elin

Första dygnen på Pondicherry Universitet

Här bor vi!

 Idag är det onsdag och vi har varit här i nästan exakt två dygn. Vi har fått ett fantastiskt välkomnande och känner oss hemma här, många har redan kommit igång ordentligt med deras fältarbeten. Sprider några bilder från det första dygnet i Pondicherry.

Vilket välkomnande vi fick!

Vår privata buss

I Indien är fika nästan lika viktigt som i Sverige! Känns som hemma! 

Vi gick ner till stranden innan vi skulle bli bjudna på lunch, på vägen såg vi den här...

... och dem här!

Fantastisk strand som några av oss sedan badade vid idag (onsdag)

Fina fiskebåtar

Många av oss passade på att doppa fötterna

Igår kväll åkte vi in till Pondicherry för att äta middag samt köpa simkort och internet-usbstickor! 

Längs strandpromenaden i Pondicherry

Lite bilder från mig! / Elsa

Fem dagar...

…som känns som flera veckor! Nu är det onsdag kväll i Pondicherry och det är fem dagar sedan vi lämnade Göteborg. Dagarna har varit fullspäckade med nya upplevelser och starka intryck, något som gjort att dagarna känts långa och fler än de faktiskt är. Vi är glada och mår bra!

Några av oss i gruppen stannade till i Istanbul på vägen till Indien för att stanna där i ett dygn. När vi anlände till hotellet i Delhi hade resten av gruppen därför redan varit där i ett dygn. Delhi var fantastiskt och mycket av allt. Redan på väg från flygplatsen fick vi ett minne vi nog kommer bära med oss länge - en liten buss utan bälten och fönster, en disig och varm m

orgon då vi bland annat såg apor och grisar hänga tillsammans i grupp. Chauffören kände inte till vårt hotell men efter att ha frågat några på vägen hittade vi fram och fick träffa våra Göteborgsvänner.

Dagen i Delhi bestod av mycket vandrande runt i staden. På gatorna trängs bilar, mopeder, cyklar, lastbilar, tuktuks och människor, bilar och mopeder tutar ständigt på alla andra för att de ska flytta sig. Vi besökte en moské och två tempel och blev bjudna på lunch i ett av templen. Värmen, dammet och det ständiga tutandet från fordon gjorde oss alla trötta så att lägga sig och sova var skönt den kvällen. Vi var även i Delhi mitt under Diwali, en stor högtid i Indien som kan jämföras med vårt svenska nyår. På grund av detta avfyrades det mängder av fyrverkerier under kvällen och sent in på natten, vilket gjorde att några av oss inte fick särskilt mycket sömn trots att vi var trötta.

Att uppleva Delhi var fantastiskt - men att resa vidare mot Chennai och Pondicherry var också härligt. Vi längtade efter att få packa upp i våra rum och lära känna området där vi nu ska bo i fem veckor.

/ Judith

Fredagkväll

Planet två timmar försenat, glada ändå.
// Erika

Så var det då dags igen!

Institutionen för Litteratur, Idéhistoria och Religion vid Göteborgs universitet ordnar även det här året en fältkursresa till Indien för studenter som vill skaffa sig erfarenhet av att göra fältstudier i en annorlunda kulturell kontext. I år är det 17 studenter samt lärare ifrån socialt arbete, religionsvetenskap och design som skall spendera fem veckor i Indien och samla på sig nya, berikande erfarenheter.

Tidigare år har liknande resor och kurser anordnats i Varanasi. Det här året blir det Pondicherry det bär av till. Pondicherry, som är en gammal fransk kolonialstad, är beläget vid kusten i sydöstra Indien. Här kantas gatorna av såväl hinduiska tempel som franska restauranger. Vi kommer att bo på campuset på Pondicherry University, som är beläget ett par kilometer utanför staden.

Förhoppningsvis (om uppkoppling och andra praktikaliteter fungerar som de ska) så kommer vi, både lärare och studenter, att lägga upp lägesrapporter och iakttagelser här på bloggen framöver.

Nu bär det alldeles strax av till Landvetter - första stoppet innan Pondicherry blir Delhi där vi kommer landa mitt i firandet av Diwali, en av Indiens största högtider. Hej då Sverige!